Wilhelm Holmqvist född 6 april 1905, död 9 augusti 1989. Svensk arkeolog och konsthistoriker. Erhöll professors namn 1965.

Holmqvist var elev till Nils Åberg och disputerade 1939 vid Stockholms högskola på avhandlingen Kunstprobleme der Merowingerzeit där särskilt flätbandsornamentik diskuteras. Holmqvist ledde utgrävningarna på Helgö. Dessa kom senare att kritiseras för att ha utförts med gammalmodiga metoder och en avsaknad av modern stratigrafi.

Nanna Svartz, född 25 juli 1890 i Västerås, död 1986, var en svensk läkare och Sveriges första kvinnliga professor vid en svensk statlig högskola.

Jöran Mjöberg född 15 juli 1913 i Breared, död 19 september 2006 i Lund, var en svensk litteraturvetare och universitetslektor. Han erhöll 1989 professors namn. Mjöberg är begraven vid Breareds kyrka i Simlångsdalen. Han var son till Josua Mjöberg och bror till Harald Mjöberg.

Mjöberg var gift 1949-1980 med Bente Astrup Fredriksen. De fick 5 barn: Marianne, född 1951, legitimerad läkare, Niels (1953-1959), Anette, född 1957, bibliotekarie, Jens, född 1959, jur kand, och Lotte, f 1961, journalist och författare.

Mjöberg tog studentexamen vid Lunds högre allmänna läroverk i Lund, (Katedralskolan i Lund). Han avlade först filosofie magisterexamen vid Lunds universitet och därefter 1945 filosofie doktorsgrad med avhandlingen Det folkliga och förgångna i Karlfeldts lyrik.

Under 1936-1937 var han redaktör för Lundagård.

Han var verksam vid Universitetet i Oslo 1945-1949, och var sedan Research fellow vid Harvard University, Boston, Massachusetts i USA 1949-1953.

Mjöberg var lektor vid Läroverket i Växjö 1953-1967 och därefter universitetslektor i Växjö 1967-1979.

Efter sin pensionering flyttade han till Lund. Som 60-åring lärde han sig spanska för att bättre kunna följa utveckling inom spanskspråkig litteratur och som 80-åring gjorde han månadslånga studieresor till bland annat Mexiko.

Mjöberg var verksam som medarbetare i Svenska Dagbladet och styrelseledamot i Karlfeldtsamfundet.

Mjöberg har utgivit en lång rad böcker och ett stort antal tidningsartiklar, inte minst understreckare i Svenska Dagbladet.

Världslitteraturen var Mjöbergs specialitet. Från de isländska sagorna gick han vidare till studier av latinamerikansk, nordamerikansk, karibisk och afrikansk litteratur. Hans kunskaper var mycket breda och hans produktion omfattande. Bara under sina tio sista år gav han ut böcker om medeltids­katedraler, kvinnoöden i vikingatid, mexikansk historia och amerikansk kultur fram till Lincoln.

År 2004 gav han ut Stunder längesedan, som en självbiografi med en lång rad minnesbilder från sitt liv.

Per Uno Gustaf Valentin ”Pelle” Holm, född 14 februari 1888 i Höganäs i dåvarande Malmöhus län, död 12 oktober 1980, var en svensk språkvetare och ordboksredaktör. Han var son till folkskolläraren och municipalordföranden i Höganäs, Johannes Holm (1836–1907) och dennes maka Jenny Carlsson. Han var gift med Anna Tullberg (1888–1969), dotter till bokförläggaren Hasse W. Tullberg och Emelie Widén.

Karin Kock-Lindberg, född 2 juli 1891, död 28 juli 1976, nationalekonom, politiker (s), konsultativt statsråd 1947-48, folkhushållningsminister 1948-49, överdirektör i Statistiska Centralbyrån 1950-57. Sveriges första kvinnliga statsråd och Sveriges första kvinnliga professor i nationalekonomi.

Ebbe Oskar Tuneld, född den 7 april 1877 i Malmö, död den 27 juni 1947, var en svensk indolog, språkman och redaktionschef för Svenska akademiens ordbok.

Tunelds föräldrar var överläraren vid Malmö folkskolor, Johan Oskar Tuneld och Hedvig Charlotte Andersson. Han intogs vårterminen 1887 vid Malmö högre allmänna läroverk och fick sin mogenhetsexamen där den 24 maj 1895. Han blev student vid Lunds universitet den 11 september 1896, och blev fil. kand. 1900, fil. lic 1905 och filosofie doktor (på avhandlingen Recherches sur la valeur des traditions bouddiques palie et non palie) och docent i indologi i Lund 1915. Tuneld studerade i Berlin på somrarna 1896-1900 samt 1902. 1902-1904 studerade han vid Leipzigs universitet och 1912 vid Universitetet i Göttingen. 1912-1914 studerade han i Paris.

Han medarbetade i redaktionen av Svenska akademiens ordbok sedan 1905 och blev redaktionschef där 1920. Som chef drog han upp riktlinjer för förändringar i arbetet med ordboken. Påverkad av modern organisationsteori och premielönsystem ökade han ordbokens utgivningstakt. Han lämnade posten som chef 1942 och efterträddes av Pelle Holm.

Tuneld fick professors namn 1923 och blev ledamot av Hum. vet. samf. i Lund 1922. Han mottog Kungliga priset av Svenska akademien 1937.

John Gudbrand Tandberg. född 1 november 1896 i Norderhov i Norge, död i Lund 1968. Norskfödd svensk fysiker, industrikemist, författare och humorist. Son till den lundensiska kvinnliga fotopionjären Lina Jonn och hennes norske make Gudbrand Tandberg. Gift 1925 med Greta Böös, dotter till Erik Böös (1853-1912), stadskomminister i Lund och hovpredikant, samt Gerda Lindahl.

Då Tandbergs mor dog bara några veckor efter hans födelse sändes han av fadern 1897 till Lund för att uppfostras av sina ogifta mostrar Maria, Erika och Hanna. De tre kvinnorna var både konstnärliga och för tiden radikalt lagda, varför unge John kom att växa upp i en relativt okonventionell miljö. Kontakten med fadern (som dog när sonen var 12) var mer sporadisk.

Erik Berglund, född 29 januari 1921 i Örnsköldsvik, död 2 april 2008 i Gustavsberg, var en svensk möbelarkitekt och möbelforskare, hedersdoktor, professor.

Fadern var en i Ångermanland välkänd ’’finsnickare’’, vars gärning har skildrats i Småskrift nr 22 från Örnsköldsviks museum. Efter realexamen lärde Erik Berglund möbelsnickaryrket i faderns verkstad.

1993 påbörjade han studier på Tekniska Skolan (föregångare till nuvarande Konstfack). Studierna fick avbrytas av ekonomiska skäl men ersattes av självstudier, bland annat per korrespondens.

1943 antogs Berglund som elev vid Carl Malmstens verkstadsskola (nuvarande Carl Malmsten - Centrum för träteknik och design vid Linköpings universitet), och blev inom kort möbelritare hos professor Carl Malmsten. Han medverkade även i kurser om möbler och inredning. 1945 anställdes han av professor Gregor Paulsson som illustratör i bokverket ”Svensk stad” och erbjöds därefter anställning som studieledare hos Svenska Slöjdföreningen (numera Föreningen Svensk Form). Där medverkade han i och ledde studiecirklar och utställningar över hela landet.

1948 startades den första möbelfunktionsundersökningen gällande bäddmöbler med Erik Berglund som ledare. Undersökningen bidrog till en snabb förbättring av den svenska bäddkulturen.

I samarbete med Tryggve Johansson startade Berglund Färgskolan, som ordnade kurser om ’’det naturliga färgsystemet’’ inom och utanför Sverige. Under 1950- och 1960-talen ordnades’’bo-cirklar’’ runt om i landet. Färgskolan var grunden för svensk färgundervisning och utvecklades senare till Skandinaviska Färginstitutet. 1955 var Berglund kommissarie för avdelningen ’’Färgen’’ på utställningen H55 i Helsingborg.

1953 bildades Varudeklarationsnämndens möbelkommitté med Berglund som sekreterare. Uppgiften var att utveckla metoder för bestämning och redovisning av möblers tekniska kvalitet. Det första laboratoriet för möbelprovning etablerades och VDN-fakta för möbler introducerades. Verksamheten väckte stor uppmärksamhet även i andra länder och de svenska metoderna tillämpades på många håll.

1956 återupptogs funktionsstudierna och resulterade i rekommendationer för mat- och arbetsbords ytmått, bordsbens placering, tilläggsskivors mått, avstånd mellan sits och arbetsyta med mera. Förslagen togs emot positivt av möbelindustrin.

1958 påbörjades studier av förvaringsmöbler. Omfattande inventering och uppmätning av föremål bildade grunden för rekommendationer av mått på alla typer av förvaringsmöbler. Samtidigt gjordes inventeringar av möbelmarknaden. Detta gav grund för analyser, jurybedömningar och information om utbudet på den svenska möbelmarknaden.

1967 bildades Möbelinstitutet med Erik Berglund som VD och forskningsledare. Inom institutet fortsatte och fördjupades funktionsundersökningarna inom allt flera möbelområden. Nya provningsmetoder utvecklades, laboratoriet moderniserades och cirka 1000 provningsrapporter utfärdades varje år. Institutet publicerade också ett 60-tal undersökningsrapporter.

Då Varudeklarationsnämnden upphörde 1972, lanserade Möbelinstitutet ett nytt system för egenskapsredovisning, Möbelfakta, baserat på erfarenheter från VDN-fakta. Systemet uppskattades av möbelproducenterna och flera än 300 företag fick tillstånd att använda systemet.

1985 lämnade Berglund chefskapet men arbetade för Möbelinstitutet ytterligare några år med olika uppdrag, bland andra samordning av Möbelfakta i Norden.

1985 utnämndes Berglund till teknologie hedersdoktor vid Chalmers Tekniska högskola enligt förslag från institutionerna Konsumentteknik och Formlära.[1] 1989 utnämndes han av Svenska Inredningsarkitekters Riksförbund och Stiftelsen för möbelforskning till hedersledamot. 1991 tilldelades Erik Berglund professors namn.

Rekryterad ifrån Bonnalandets Nolor

Uno Robert Ferdinand Sundelin, född 24 mars 1847 i Vilhelmina i Lappland, död 5 maj 1896 i Uppsala, teolog.

Han blev 1867 student i Uppsala och 1872 filosofie kandidat, promoverades samma år till filosofie doktor samt avlade 1876 teologie kandidatexamen och 1879 pastoralexamen. 1876 förordnades han till docent i teol. prenotioner, blev 1878 prästvigd. Under åren 1877-81 var han teologiska fakultetens stipendiat och under samma år medlem av examenskommissionen för de praktisk-teologiska övningarna; 1877-78 beklädde han befattningen som teologiska fakultetens notarie. 1881 utnämndes han till extra ordinarie professor i dogmatik och moralteologi och 1886 till professor i kyrkohistoria. 1890 blev han förste teologie professor och domprost i Uppsala. Vid jubelfesten i Uppsala 1893 promoverades han till teologie doktor. 1895 deltog han i uppsättandet av "Kyrklig tidskrift" och var dess medredaktör till sin död.

Per Johan Wising, född 17 april 1842 i Stockholm, död 1912, svensk läkare, professor, morfar till Raoul Wallenberg.

Wising blev student i Uppsala 1859, medicine kandidat 1864 och medicine licentiat 1869. Åren 1867-69 tjänstgjorde han som stipendiat i flottan på flera långväga expeditioner. Han blev 1871 docent i medicin vid Karolinska institutet, sedan han utgivit avhandlingen Till kännedomen om balantidium coli hos människan och promoverats till medicine doktor, och utnämndes 1879 till e.o. professor i medicin vid Karolinska institutet. Åren 1887-90 var han Malmstensk professor i neurologi. Wising utövade en synnerligen omfattande praktik och publicerade ett stort antal vetenskapliga avhandlingar.

Per Wilhelm Almqvist, född 30 juni 1836 i Stockholm, död där 18 maj 1911, var en svensk väg- och vattenbyggnadsingenjör, professor.

Almqvist blev 1855 student i Uppsala och studerade sedermera vid Högre artilleriläroverket på Marieberg samt utnämndes 1863 till löjtnant i Väg- och vattenbyggnadskåren, där han 1876 befordrades till kapten. Efter att ha varit elev vid kaj- och kanalbyggnader och tjänstgjort som ingenjör vid hamn- och järnvägsbyggnader utnämndes han 1877 till professor i väg- och vattenbyggnadskonst vid Kungliga Tekniska högskolan, en befattning vilken han behöll fram till 1903.

Förutom uppsatser i in- och utländska tekniska tidskrifter om teorin för kontinuerliga bjälkar, om teorin för jordtryck m.m., författade han Lärobok i grafostatik med tillämpningar på byggnadsstatik och brobyggnadslära (I. 1880-82; I. och II. 1893-94), med vilket arbete han i Sverige införde grafostatiken i undervisningslitteraturen. Han utgav även sina Föreläsningar i brobyggnadslära (1900-01), ett på sin tid mycket värdefullt arbete. Han var 1890-1901 ledamot av Tekniska högskolans styrelse samt blev 1885 ledamot av Lantbruksakademien och 1897 av Vetenskapsakademien.

Pehr Gustaf Cederschiöld, född 4 september 1782 på gården Lidboholm i Sjösås, Kronobergs län, död 12 februari 1848, var en svensk läkare, professor och politisk skriftställare, bror till Fredrik Johan Cederschiöld, far till Fredrik August Cederschiöld.

Cederschiöld blev student i Lund 1798, medicine doktor 1809, prosektor i anatomi 1811 och året därpå kirurgie magister. År 1813 flyttade han till Stockholm där han blev extra ordinarie professor i obstetrik vid Karolinska institutet. År 1822 blev han ordinarie professor där och direktör för Allmänna barnbördshuset. Som överläkare på nämnda barnbördshus vidtog han framsynta åtgärder till bekämpande av barnsängsfebern, vilka fick stor framgång. Han isolerade till exempel de barnsängsfebersjuka på en särskild avdelning, och varje barnsängskvinna sköttes med rengöringsmaterial, som var avsett uteslutande för hennes eget behov. Han visade också stort intresse för barnmorskeutbildning och skrev flera handböcker i ämnet. Det bör dock påpekas att dessa tydligt visar att läran om händernas rengöring och desinfektion för barnsängsfeberns bekämpande bland samtidens obstetriker ännu inte fått den centrala plats i kampen mot denna sjukdom, som den sedermera vann tack vare ungraren Ignaz Semmelweiss arbeten.

Han var även mycket aktiv som politisk författare, riksdagsman och statsrevisor. År 1830 blev han ledamot av Vetenskapsakademien och han var även ledamot av flera andra lärda samfund.