“
Catalina vaknade med ett skrik och fäktade med armarna. Trots att natten var varm dröp hennes panna av kallsvett. Bianca reste sig från sin säng några alnar bort i sovsalen och kom till hennes sida. ”Schhhh, det är ingen fara, det var bara en mardröm!”

Catalina hörde de lugnande orden och kände blitzerkollegans varma hand på sin axel, men hela hennes kropp skrek fortfarande i panik. I halvmörkret fick skuggorna liv och hon spände sig som om hon när som helst skulle bli anfallen igen. Hon knep ihop ögonen för att stänga de otäcka synerna ute, men det gjorde bara paniken värre, och bilderna och ljuden som spelade i hennes inre fick hennes blod att koka och hennes händer att krampaktigt gripa tag i sängramen.

Päls: grå, raggig och lortig över svällande muskler.

Klor: långa, gula och slipade som knivar, var och en av dem fullt tillräcklig för att sprätta upp en buk eller skära av en hälsena.

Huggtänderna: bländvita och oräkneliga, och så det där ylande gapet och de galna, gula ögonen som stirrade på henne medan hon försökte hålla stånd mot vilddjuret som ville döda henne.

Det hade gått flera veckor sedan den där eftermiddagen ute på gräset när Calientes föll mot Baddans Vikingar, trots heroiska insatser från inhyrda spelarna Morg och Zara. När matchen började hade de varit tre Blitzers som ställde upp och höjde nävarna i utmaning mot de skäggiga muskelbergen på andra sidan mittlinjen. När den slutade efter förlängning var ingen av dem längre vid medvetande, utan låg utsträckta i Nuffles gränsland mellan liv och död i sjuktältet medan deras lagkamrater kämpade för sina liv ute på det blodfläckade gräset.

Deras sår efter vargattackerna hade läkt, men de skulle bära ärren resten av sina liv. För Catalina var det tre parallella linjer som löpte diagonalt över kroppen från högra axeln ner till vänstra höften. Silvanas riv- och bitmärken var tydligast på underarmarna, där hon kämpat för sitt liv och försökt hålla besten stången medan den anfallit henne. Renata var mest vanställd av dem alla tre, och skulle aldrig mer kallas vacker; klorna hade dragit upp djupa fåror ända från hårfästet på hennes vänstra tinning, missat ögat med en hårsmån och sedan fortsatt tvärs över näsan och den högra kinden ända ner till den högra underkäken. Nu var de eldröda och täckta med sårskorpor, men med lagets helbrägdagörares omläggningar och välsignelser skulle de förhoppningsvis blekna med tiden.

Såren de bar med sig inombords, däremot, visade inga tecken på att läka och blekna. Det räckte med att en hundvalp gläfste när de vandrade genom staden för att håret i nacken skulle resa sig och deras kroppar spännas som för att värja sig mot ett fruktansvärt övervåld ännu en gång.

Ute på träningsfältet ledde hon sina tappra krigarkvinnor i träning varje dag, och konstaterade att de var bättre förberedda efter den här säsongen än de varit vid dess början, även om lärdomarna varit dyrköpta.

Morg hade kommit till henne när det gått en vecka efter matchen och suttit vid hennes sida en hel natt. Förmodligen var det någon av tjejerna i laget som bett honom om det, hon fick aldrig veta hur det gått till. När maran ridit henne hade han hållit henne i sin famn och låtit henne klösa, sparka och skrika ut sin skräck och vrede mot hans väldiga kropp. På morgonen satt han kvar, och han nickade igenkännande i tystnad mot henne när de gick för att äta sitt morgonmål med mat.

”Det kommer att bli bättre,” hade han sagt och tittat henne djupt i ögonen. ”Och det finns en tanke som du och dina kamrater ska bära med er djupt inom er och som ska hjälpa er att bli ännu starkare, ännu mer förberedda nästa gång. En tanke som ska bära er mot segrar och övervinna demonerna och minnena som hemsöker er.”

Catalina hade förmodligen mest sett frågande ut, och Morg hade förklarat vad som skulle vara hennes viktigaste och mest långsiktiga mål för sitt eget och lagets läkning:

”Vargmannen som de kallar Wolf…. ni kommer att möta honom i Spelet igen … och då ska ni döda honom och hänga upp hans raggiga päls längst inne i templet i Calmare … först då kommer ni att vara fria ifrån honom.”

Catalina log för första gången på flera veckor. Det fanns ingen tid att förlora. Hon och tjejerna behövde träna. De hade ett mål!”